Fågelinfluensa – historik och nuläge

Mikroskopbild av en variant av fågelinfluensavirus
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page

Fågelinfluensa är en allvarlig virussjukdom som främst drabbar fjäderfå och som förutom lidande för de drabbade djuren förorsakar stora ekonomiska förluster för fjäderfänäringen. Vissa typer av fågelinfluensa kan även smitta människor och är så kallade zoonoser. Det gäller dock inte, efter vad man vet, den nu aktuella H5N8 som smittar bland fåglar i Europa och även upptäckts i Sverige.

Influensavirus är ett förändringsbenäget RNA-virus som utgör ett ständigt hot mot såväl människor som mot våra tama och vilda djur. Viruset tillhör virusfamiljen Orthomyxovridae som består av sex genus: influensa typ A-, B-, C-, D-, Thogo- och Dhori-virus samt Isa-virus. Influensa typ A, B och C förorsakar infektioner hos människor medan den nyligen upptäckta influensa typ D ännu så länge enbart påvisats hos nötkreatur och grisar.

Influensa typ A ger upphov till årliga epidemier och med ett visst tidsintervall även världsomfattande så kallade pandemier. Influensa typ B förorsakar lokala epidemier medan influensa typ C enbart orsakar milda förkylningar hos människor.

Spridning och smittbärare

Vilda vattenfåglar är ofta bärare av mindre sjukdomsframkallande influensa A-virus, allmänt benämnt som fågelinfluensavirus, utan att själva visa tecken på sjukdom och anses därför vara naturliga reservoarer. Senaste århundradenas pandemier har orsakats av influensa A-virus som haft sitt ursprung i virus som har cirkulerat bland fåglar och anpassats till att infektera människor. Alla fåglar är sannolikt mottagliga för fågelinfluensavirus men kust- och sjöfåglar, särskilt änder, spelar en stor roll för virusspridningen. Det beror på att mindre sjukdomsframkallande fågelinfluensavirus hos dessa fågelarter orsakar en lokal infektion i tarmen och sedan utsöndras i hög koncentration via avföringen, det vill säga i den miljö där fåglarna vistas.

Under gynnsamma förhållanden kan fågelinfluensavirus överleva lång tid i miljön. Viruset kan överföras vidare till andra fåglar via kontakt med avföring i miljön. Mest utsatt för smitta är hönsfåglar men huruvida en fågel blir infekterad och utsöndrar virus beror på en rad olika komplexa faktorer inklusive djurens ålder, årstiden, fågelarten och inte minst virusets karaktär.

Smittspridningen hos hönsfåglar sker framför allt via direkt kontakt, men vindburen spridning kan förekomma. När mindre sjukdomsframkallande fågelinfluensavirus tillåts cirkulera i hönsfågelbesättningar kan små förändringar i deras arvsmassa leda till att den sjukdomsframkallande förmågan förstärks. Virusen övergår då från att vara lågpatogena (LP) till att bli högpatogena (HP), med dödlighet bland fåglarna som kan uppgå till mellan 50-100% som resultat. Man ansåg tidigare att högpatogena fågelinfluensavirus endast fanns hos hönsfåglar, men idag vet vi att även vilda fåglar kan infekteras och bli bärare. Eftersom infektionen hos vilda fåglar dessutom varierar från att inte ge upphov till några symtom alls till att ge sjukdom med hög dödlighet, kan de under vissa förutsättningar sprida det högpatogena fågelinfluensavirus över stora geografiska områden.

Benägenhet till förändring

Influensavirus anpassar sig lätt till förändrade miljöförhållanden på grund av den så kallade segmenterade arvsmassan vilken underlättar snabba förändringar av virusets sammansättning. Detta medför en stor potential för snabba anpassningar till yttre förändringar. Det är på grund av detta som regelbunden kontroll av cirkulerande virusstammar är av stor betydelse. Genom en global övervakning av influensasituationen och karaktärisering av förekommande virus kan man försäkra sig att befintliga vacciner ger skyddande immunitet mot de varianter av virus som är aktuella.

Tidigare utbrott

Intresset för fågelinfluensa ökade drastiskt efter 1997, på grudn av ett utbrott av en mer sjukdomsframkallande form av fågelinfluensa (HP H5N1) i Hongkong. Det virus som påvisades då i Sydostasien är anfader till de mycket patogena H5-influensavirus som än idag orsakar utbrott i olika delar av världen. Under utbrottet i Hongkong 1997 smittades 18 personer varav sex dog vilket orsakade stort mediaintresse.

Mindre sjukdomsframkallande fågelinfluensavirus hade även tidigare smittat människor men detta var första gången viruset orsakade allvarlig sjukdom och hög dödlighet hos infekterade människor. Genom masslakt av fjäderfä i Hong Kong hoppades man på att kunna begränsa smittspridningen mellan fåglar och människor. I början såg det ut som om man hade lyckats hindra smittspridningen till andra länder. Det visade sig dock senare att närbesläktade virus fortsatte att cirkulera bland fjäderfä i sydöstra Kina, vilket resulterade i en ökad rapportering av utbrott från dessa områden mellan åren 2000 och 2003. Vid årsskiftet 2003/2004 konstaterades att viruset hade spritt sig bland fjäderfä i de flesta länder i Sydostasien.

Spridningen mellan de asiatiska länderna skedde troligen både genom legal och illegal handel med fjäderfä och fjäderfäprodukter men också flyttfåglar kan ha spelat en mindre roll i smittspridningen då. I maj 2005 visade viruset en ny sida och gav upphov till en epidemi som dödade mer än 6 000 vilda sjöfåglar vid Kinas största sjö i Qinghai. Under sommaren påvisades liknande virus (Qinghai-liknande) hos sjöfåglar i häckningsområdena i Sibirien, Kazakstan och Mongoliet, och senare samma år konstaterades utbrott hos fjäderfä i den asiatiska delen av Turkiet, och i en av Europas största våtmarker i Donaudeltaområdet i Rumänien. Snart rapporterades utbrott från Kroatien och Ukraina och i februari 2006 spreds infektionen med ”Qinghai-liknande virus” hos vilda sjöfåglar vidare i oväntat många europeiska länder och senare även i flera länder i Afrika.

Fågelinfluensa (enligt definitionen i EU) hade före det i skrivande stund (november 2016) pågående utbrottet aldrig diagnosticerats hos tamfågel i Sverige. Däremot hade Sverige vid två tidigare tillfällen påvisat högpatogena virus, dels under vintern 2006 och dels under våren 2015. Utbrottet 2006 var mer omfattande och orsakades av två varianter av Qinghai-liknande viruset) som kommit till Sverige och infekterat ett stort antal vilda sjöfåglar längs Östersjökusten. Det var i slutet av februari 2006 som analyser av två döda viggar, som påträffats utanför kärnkraftverket i Oskarshamn visade att H5N1 hade kommit även till Sverige. Under de kommande två månaderna påträffades viruset hos ytterligare ett 60-tal vilda fåglar, hos en gräsand i ett vilthägn där fåglar föds upp och hos en mink. Utbrottet skedde inom ett 900 kvadratkilometer stort område längs Östersjökusten, från Blekinge i söder till Stockholm i norr.

Den massmediala uppmärksamheten avtog i efterhand men många av de då drabbade länderna i Asien, Europa och Afrika fortsatte att uppleva sporadiska utbrott. Under tiden hade det asiatiska H5-viruset förvärvat förmågan att infektera flera fågelarter, dels genom ackumulering av små förändringar i virusets arvsmassa och dels genom att byta till sig nya och skapa oprövade kombinationer av de åtta arvsmassebitarna som utgör virusets arvsmassa.

H5N8 dyker upp i slutet av 2013

Våren 2015 konstaterades ett nytt utbrott med fågelinfluensavirus i Sverige, den här gången hos två knölsvanar som påträffades döda i centrala Stockholm. De döda svanarna undersöktes vid SVA, som ju har till uppdrag att undersöka dödsorsaken på påträffade döda fåglar i Sverige. Undersökningen visade att fåglarna bar på en ny variant av Qinghai-liknande H5-fågelinfluensa nämligen ett högpatogent H5N8-virus.

Första indikationerna om utbrott med H5N8 hos andfåglar (fjäderfä) rapporterades från Sydkorea i slutet av december 2013. Utbrottet skedde i norra delen av landet och ledde initialt till utslaktning av 120 000 änder i samband med bekämpning och utredning av primärfallet. Vilda fåglar (Baikal Teal) ansågs då ha spelat en roll i att ha introducerat viruset i landet, då man även hittat ett fåtal döda, vilda fåglar i området kring det första utbrottet.

Utbrottet visade sig vara omfattande och det har inneburit en masslakt av fjäderfä både för att begränsa utbrottet och för att lugna den oroliga allmänheten. Men från våren och sommaren 2014 påvisades viruset i nya områden i Sydostasien och fick en global utbredning. Viruset har drabbat både tam- och vildfågelpopulationer i Sydkorea, Kina, Japan, Kanada och USA samt flera länder i Europa.

Utbrottet i Nordamerika var mycket omfattande och resulterade i att man bara i USA slaktade över 50 miljoner fjäderfä. Den asiatiska Qinghai-liknande H5N8-viruset böt till sig arvsmassasegment från  nordamerikanska fågelinfluensatyper vilket resulterade i uppkomst av nya virusvarianter av subtyperna H5N1 och H5N2.

Under vintern 2014 bekräftades utbrott av HP-H5N8 nästan samtidigt i flera europeiska länder (Storbritannien, Holland, Tyskland och Italien), men till skillnad från utbrotten i Asien och Nordamerika begränsades utbrottet i Europa till ett fåtal fjäderfäbesättningar och i mars 2015 tog kedjan av utbrott i Europa slut med de två knölsvanar som påträffades döda i centrala Stockholm.

Nuvarande situation

Men nu har alltså det asiatiska Qinghai-liknande H5-viruset åter igen fått en global spridning. Efter att viruset påvisades i juni 2016 hos långdistansflygande flyttfåglar som provtogs vid sjön Ubsu-Nur, i den ryska delrepubliken Tyva, har viruset under den senaste tiden rapporterats från sju olika europeiska länder i Central- och Nordeuropa, Indien i Sydasien och Israel i Mellanöstern samt nu även i Sverige.

karta över spridningsmönster

Spridningen misstänks ha sin källa i häckningsområden i norra Ryssland och har därefter konstaterats i Sydostasien, Indien och ett flertal länder i Europa. BILD: SVA

Indien rapporterade den 19 oktober sitt första fall av H5N8 i landet i en fjäderfäbesättning i södra delen av landet, följt av nya utbrott i olika delar av Indien. Den 1 november rapporterades ökad dödlighet i en kalkonbesättning i Ungern som ungerska myndigheter snart därefter kunde bekräfta att det orsakades av H5N8. Vilda fåglar ansågs utgöra smittkällan eftersom utbrottet hade föregåtts av fynd av H5N8 hos en död knölsvan den 19 oktober. Den 28 oktober rapporterades så om döda sjöfåglar funna i nordvästra Polen och snart därefter rapporterades liknande utbrott och dödlighet hos sjöfågel orsakat av H5N8 från Kroatien, Schweiz, Österrike, Tyskland, Holland och Danmark. Den 13 november rapporterades utbrott av H5N8 på en mindre fjäderfäbesättning i Israel. Den 23 november fick SVA misstankar om att Sverige drabbats av H5N8, dels på en vild fågel i Vellinge kommun, dels på en större fjäderfägård utanför Helsingborg.

I den initiala utbrottet i Sydkorea (2013-2014) och vid de efterföljande utbrotten i Europa (2014-2015) rapporterades endast begränsade fynd av ett fåtal infekterade vildfåglar. När utbrottet  drabbade den amerikanska fjäderfäindustrin, under sex månader (dec. 2014-juni 2015), påträffades färre än hundra H5-smittade vildfåglar. Detta står i stark kontrast till den nu uppkomna situationen i Europa. Här har vi under den senaste tiden från flera länder sett rapporter om kraftigt ökad dödlighet kopplat till H5N8 bland vildfågelpopulationen. Bland annat rapporterades fynd av över tusen döda sjöfåglar vid ”Monnickendammen” i Nederländerna.

Medan analyserna av arvsmassan på de virus som under hösten har påvisats i Europa tyder på en ny introduktion av virus från området i Sydostasien till de nu drabbade länderna (förmodligen genom långdistansflygande flyttfåglar), tyder allt på en fortsatt cirkulation på den nordamerikanska kontinenten av samma virus som orsakade utbrottet 2014-2015. Arvsmassan på det virus som påvisats hos en fångad gräsand i augusti 2016 i Alaska liknar de virus som orsakade utbrott hos tamt fjäderfä i USA fram till maj 2015.

Det spridningsmönster man ser med sporadiska utbrott och simultana introduktioner över ett stort geografiskt område tyder på att H5N8 kan ha fått fäste hos vildfågelpopulationen. Detta liknar det händelseförlopp som föregick utbrottet av det asiatiska Qinghai-liknande H5N1-viruset 2006 med ett stort antal döda sjöfåglar spridda över ett stort geografiskt område, från Danmark i norr till Kroatien i söder.

Fågelinfluensavirus är ett förändringsbenäget virus, över tid kan dessa förändringar ibland påverka virusets sjukdomsframkallande förmåga och bereda viruset möjligheter att infektera nya fågelarter, men även passera artbarriären och infektera andra arter. Detta visar vikten av att öka den lokala medvetenheten om att rapportera sjuka och döda fåglar, såväl fjäderfä som vilda fåglar, för att tidigt kunna upptäcka utbrott av fågelinfluensa. Men om vi har lärt oss något av historien med fågelinfluensa så är det att inga utbrott liknar det tidigare, och viruset är en mästare på att överraska oss. Vi måste därmed vara vaksamma och beredda på att ta itu med nya överraskningar.

Siamak Zohari

Siamak Zohari

Forskare vid SVA

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *