Hur kan vi övervaka och bekämpa ehec på ett kostnadseffektivt sätt?

Dammprov tas här av Stefan Widgren, SVA, genom att torka av stallinredningen där djuren vistas. Foto: Mikael Propst/SVA
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page

Ett sätt att minska risken att människor blir sjuka i ehec är att minska förekomsten av vtec O157 bland nötkreatur. Men hur kan man veta om en besättning är smittad utan att provta varje enskilt djur? Och hur förhindrar man på ett smart sätt att nya besättningar smittas? (Artikeln tidigare publicerad i pappersversionen av SVAvet, nr 1/2-2015)

Stefan Widgren, SVA, är doktorand på SLU och studerar hur vtec O157 kan spridas mellan besättningar, och hur övervakning och bekämpning kan göras på ett kostnadseffektivt sätt. Hans studier har tre huvudsakliga syften: att hitta mer effektiva provtagningsmetoder, att bättre förstå hur besättningars infektionsstatus varierar över tid och vilka faktorer som påverkar detta, och att studera hur infektionen kan bekämpas på bästa sätt.

I det första delprojektet har provtagning i stallmiljön jämförts med träckprovtagning från ett stort antal djur. I studien togs sockprov, dammprov och plockprov i djurens närmiljö. Sockprov består av gasbinda som bärs över stövlarna när provtagaren går i stallavdelningar. Plockprov innebär att färsk träck från 10–15 olika ställen från golvet samlas i en plastbehållare, och dammprov tas genom att torka av stallinredningen där djuren vistas. Slutsatsen från studien är att det är enkelt och effektivt att använda miljöprover för att bestämma om vtec O157 förekommer i en besättning. Dessutom är det viktigast att ta prover från kalv- och ungdjursgruppen.

I det andra delprojektet har 126 besättningar i Halland, Västra Götaland, Kronoberg och Gotland från hösten 2009 följts under 38 månader. Ungefär var sjätte till åttonde vecka har sock- och plockprover tagits i kalv- och ungdjursgruppen. Ytterligare analyser genomfördes på de prover som innehöll vtec O157 för att få en detaljerad profil av bakterien. Dessutom har information om besättningen använts för att bättre förstå vilka riskfaktorer som har betydelse för introduktion av smittan, och hur länge den kvarstår i besättningen.

Studien visar att det är vanligare att en besättning är smittad under hösten och att inköp av djur ökar risken för smitta. Risken är också högre om en närliggande gård är infekterad. Det är vanligt att närliggande gårdar är infekterade med samma, eller närbesläktade bakterier. En annan viktig lärdom är att infektionen efter en tid försvann spontant i de allra flesta besättningar där vtec O157 hittades.

I det tredje och sista delprojektet, som fortfarande pågår, används datorsimuleringar för att studera spridning av vtec O157 mellan svenska nötbesättningar. Syftet med projektet är att använda kunskaper som erhållits i de första delprojekten för att studera hur man på bästa sätt skulle kunna utforma övervakning och kontroll av infektionen. Modellen ger också möjlighet att studera hur livdjurshandeln skulle kunna påverkas av om man inför begränsningar för att förhindra smittspridning. Allt detta kan bidra med viktiga kunskaper till utformning av ett kostnadseffektivt kontrollprogram.

Redaktionen

Redaktionen för svavet.sva.se finns på staben för kommunikation vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *